Det behöver väl ej sägas, att detta fynd gjorde alla, utom Athos, glada och förhoppningsfulla.
— För tusan! sade Porthos, som enligt vad man torde påminna sig, var hungrig redan då han steg ombord på felucken, det är märkvärdigt, vad starka sinnesrörelser kunna göra en hungrig!
Han sväljde i ett par klunkar hela innehållet i buteljen och åt ensam upp en tredjedel av det salta köttet och brödet.
— Nu, mina herrar, sade Athos, skola ni sova eller åtminstone försöka sova… Jag skall vaka.
Andra män än våra djärva äventyrare skulle ha ansett ett sådant förslag under dessa förhållanden som ett gyckel. De voro genomvåta ända in till benen, en iskall vind blåste, och den sinnesrörelse, de nyss varit utsatta för, tycktes böra neka dem all möjlighet att tillsluta ögonen, men hos dessa ovanliga naturer, dessa skaplynnen av järn, dessa genom alla slags ansträngningar härdade kroppar infann sig sömnen under alla omständigheter på sin givna tid.
Efter ett ögonblick hade också var och en, med fullt förtroende till styrmannen, satt sig i ro på bästa sätt och försökt följa de råd, som givits av Athos, vilken satt vid rodret och med ögonen riktade mot himlen, där han utan tvivel sökte ej blott vägen till hemlandet utan även Guds ansikte. Han ensam förblev vaken och tankfull, som han lovat dem, och styrde den lilla båten på den väg, den borde följa.
Efter några timmars sömn väcktes de resande av Athos.
Dagens första ljus började kasta ett blekt skimmer över det blåaktiga havet, och på omkring tio skotthålls avstånd såg man framför sig en svart massa, över vilken ett trekantigt segel utbredde sig fint och smäckert som vingen på en svala.
— En bark! utropade de tre vännerna på en gång, under det även betjänterna var på sitt sätt uttryckte sin glädje.
Det var verkligen ett fiskefartyg från Dunkerque, som seglade till Boulogne.
De fyra vännerna, jämte Blaisois och Mousqueton, förenade sina röster till ett enda rop, som dallrade över vågornas elastiska yta, medan Grimaud utan att säga ett ord, satte sin
