Blaisois och Grimaud skulle följa Athos och Aramis. Mousqueton var tillräcklig för Porthos och d'Artagnan.
Som de alltid brukade, delade de nu pengarna med broderlig samvetsgrannhet sins emellan, och sedan de tryckt varandras händer och upprepat försäkringen om evig vänskap, åtskildes de för att enligt överenskommelse taga var sin väg, dock ej utan att flera gånger vända sig om och tillropa varandra några hjärtliga ord, som upprepades av sandkullarnas ekon.
Slutligen förlorade de varandra ur sikte.
— Vet du, d'Artagnan, sade Porthos, jag måste säga dig det genast, men så tag mig tusan om jag kände igen dig vid det här tillfället!
— Hur så? frågade d'Artagnan med ett litet småleende.
— Jo om det är sant, att Athos och Aramis löper verklig fara, så var det väl inte rätt att överge dem nu. Jag bekänner, att jag för min del var mycket böjd för att följa dem och att jag ännu är hågad för att söka upp dem igen, i trots av alla Mazariner i världen.
— Om så verkligen vore, skulle du ha rätt, Porthos, men hör nu en liten omständighet, som hur obetydlig den än är likväl kommer att ändra din tanke… nämligen att det är inte de, som löpa största faran, utan däremot vi. Det var inte för att övergiva, utan för att ej blottställa dem, som vi skildes från våra kamrater.
— Åh, är det verkligen så? frågade Porthos, i det han spärrade upp sina stora ögon av förvåning.
— Ja visst. Om de skulle bli arresterade, hotas de blott av Bastiljen… händer det oss, så för man oss till Grèveplatsen.
— För tusan, det var minsann annat det än den där friherrekronan du lovade mig, d'Artagnan!
— Bah, det blir väl alltid någon utväg, Porthos. Du känner till ordspråket: Alla vägar föra till Rom.
— Men varför löpa vi större fara än Athos och Aramis?
— Därför att de inte gjort annat än fullgjort det uppdrag, som givits dem av drottning Henriette, då vi däremot svikit det uppdrag vi fått av Mazarin, emedan vi, skickade som sändebud till Cromwell, sedan blivit konung Karls anhängare och
II. M. S. 21
