Den första känsla, som grep Paris, då det fick kännedom om hovets flykt till Saint-Germain, var en förskräckelse liknande den, som överväldigar barn, då de vakna mitt i natten eller i ensamheten. Parlamentet tog illa vid sig, och man beslöt att till drottningen avsända en deputation för att bedja henne ej beröva Paris sin kungliga närvaro.
Men drottningen var ännu påverkad av det dubbla intryck, som segern vid Lens och högmodet över hennes så lyckligt verkställda flykt uppväckt hos henne.
De deputerade gingo icke blott miste om nåden att få företräde hos hennes majestät, utan man lät dem till och med vänta ute på landsvägen, där kansler Séguier kom för att meddela dem hovets ultimatum, att om parlamentet ej förödmjukade sig för det kungliga majestätet och erkände sig ha orätt i alla de frågor, som föranlett tvisten, skulle Paris dagen därpå belägras, att hertig d'Orléans, i förbidan härpå, redan besatt bron till Saint-Cloud, och att hans höghet prinsen, ännu i fulla glansen av sin seger vid Lens, innehade Charenton och Saint-Denis.
Till olycka för hovet, som ett mera hovsamt och sansat svar måhända skulle förskaffat ett stort antal anhängare, framkallade denna hotande förklaring en alldeles motsatt verkan mot den, man väntat sig. Den sårade parlamentets stolthet, och som det kände sig kraftigt understött av borgarna, på vars styrka Broussels frigivande lämnat ett övertygande bevis, svarade det härpå, att enär kardinal Mazarin uppenbarligen var upphovsmannen till alla dessa oordningar, förklarade parlamentet honom för konungens och rikets fiende och befallde honom att samma dag avlägsna sig från hovet och inom åtta dagar från Frankrike. Därest han efter denna tid icke efterkommit befallningen, uppmanades alla konungens undersåtar att behandla honom som fredlös.
Detta kraftfulla svar, vilket hovet ingalunda väntat sig, ställde på en gång Paris och Mazarin utom lagen. Nu återstod blott att se, vilketdera som skulle segra… parlamentet eller hovet.
Hovet beredde sig till anfall och Paris till försvar. Borgar-
