na voro snart i full gång med de under upprorstider vanliga förrättningarna, det vill säga att spänna kedjor över gatorna och riva upp stenläggningen, då de sågo hans höghet prins de Conti, en bror till prins de Condé, och hans svåger, hertig de Longueville, ledsagade av koadjutorn, skynda till deras hjälp. Från detta ögonblick kände de sig trygga, ty de hade nu på sin sida två prinsar av blodet och dessutom fördelen av ett överlägset antal. Det var den 10 januari parisarna erhöllo detta oväntade bistånd.
Efter en stormig överläggning utnämndes prins de Conti till överbefälhavare för konungens arméer utom Paris med hertigarna d'Elboeuf och de Bouillon samt marskalk de la Mothe till generallöjtnanter. Hertig de Longueville, utan befäl och utan titel, åtnöjde sig med att biträda sin svåger.
Hertig de Beaufort hade anlänt från Vendomois med som den tidens krönika säger sin förnäma hållning, sitt långa vackra hår och den popularitet, som gjorde honom till folkets furste.
Den parisiska armén hade organiserats med den skyndsamhet, varmed borgarna alltid förvandla sig till soldater, då de av någon orsak föranledas därtill. Den 19 hade den i hast upprättade armén gjort ett utfall, snarare för att förvissa sig själv och andra om sin tillvaro än i något allvarsamt syfte, och i spetsen för den svajade en fana, på vilken man läste denna säregna inskrift: Vi söka vår konung.
Följande dagar inträffade några skärmytslingar, vilka ej hade någon annan följd än att några boskapshjordar uppsnappades och att två eller tre hus sattes i brand.
Så kom man till de första dagarna i februari; det var den 1 i denna månad, som våra fyra vänner landstigit i Boulogne och var på sin väg styrt kosan till Paris.
Då de voro vid slutet av den fjärde dagens marsch, undveko de försiktigtvis Nanterre för att icke stöta på några av drottningens trupper.
Redan i förstäderna funno våra resande en stark vaktpostering; hela Paris stod under vapen. Skiltvakten ville ej tillåta de två adelsmännen att passera utan ropade på sin sergeant.
