Paris företedde en anblick, som hänförde den för krigiska intryck mer än någonsin tillgänglige Aramis.
Våra vänner stego upp till drottningens våning, men måste vänta i förmaket, emedan hennes majestät just nu gav audiens åt några adelsmän, som medförde underrättelser från England.
— Även vi, sade Athos till betjänten, medföra underrättelser från England, och inte nog med det, vi komma själva därifrån.
— Edra namn, mina herrar? frågade betjänten.
— Greve de La Fère och chevalier d'Herblay, svarade Aramis.
— Ah, i så fall, mina herrar, sade betjänten, då han hörde dessa namn, som drottningen i hoppets stunder så ofta uttalat, är det en annan sak, och jag tror att hennes majestät inte skulle förlåta mig, om jag läte er vänta ett enda ögonblick. Var så goda och följ mig.
Han gick förut, åtföljd av de båda vännerna.
Då de kommit fram till det rum, där drottningen befann sig, tecknade betjänten åt dem att vänta och sade, i det han öppnade dörren:
— Ers majestät, jag hoppas ni förlåter, att jag överträder er befallning, då ers majestät får veta, att de, som jag nu kommer att anmäla, äro greve de La Fère och chevalier d'Herblay.
Vid dessa namn uppgav drottningen ett glädjerop, vilket de båda adelsmännen hörde från den plats, där de stannat.
— Arma drottning! mumlade Athos.
— Ack, låt dem stiga in, låt dem stiga in! utropade den unga prinsessan i sin tur och ilade fram till dörren.
— Stig in, stig in, mina herrar, sade prinsessan, i det hon själv öppnade dörren för dem.
Athos och Aramis inträdde. Drottningen satt i en länstol, och framför henne stodo två av de tre adelsmännen, vilka de sett i högvakten.
De voro herrar de Flamarens och Gaspard de Coligny, hertig Châtillon, bror till den, som sju eller åtta år förut blivit dödad i en duell på Place Royale.
