— Ah, är det ni, monseigneur? sade han.
— Ja, men vad är det för folk, ni så där för ned i jordens innandömen?
— Mina femtio rekryter, som jag fått låna av chevalier d'Humières, och som äro värvade för lätta dragonerna. De ha ännu inte fått annan ekipering än sina vita kappor.
— Och ni beger er…?
— Till en bildhuggare, som är min vän. Vi stiga ned genom den fallucka, varigenom han inför sin marmor.
— Bra påhittat! sade Gondy.
Han räckte sin hand åt Rochefort, som därefter gick ned och tillslöt falluckan efter sig.
Koadjutorn återvände hem. Klockan var ett på natten. Han öppnade sitt fönster och lutade sig ut för att lyssna.
Från hela staden uppsteg ett sällsamt, ovanligt, sorlande ljud. Man kunde förstå, att någonting besynnerligt och förskräckligt tilldrog sig på dessa gator, mörka som avgrunder. Understundom hördes ett dovt ljud liksom av en uppväxande storm eller en stigande svallvåg, men det var omöjligt att göra sig något klart och tydligt begrepp om vad som tilldrog sig; man skulle kunnat tro, att det var det hemlighetsfulla och underjordiska mullrande, som förebådar en jordbävning.
Så fortgick upprorsverket hela natten. Då Paris följande morgon vaknade, tycktes det darra för sin egen anblick. Det liknade en belägrad stad. På barrikaderna stodo väpnade män med hotande blickar och. bössan på axeln; utväxling av lösen, patruller, arresteringar… se där vad som vid varje steg mötte vandraren. Man anhöll personer med plymhattar och förgyllda värjor för att tvinga dem att ropa: Leve Broussel! Ned med Mazarin!
Barrikader hade upprests ända intill Palais Royal. Från Bons-Enfantsgatan till Ferroneriegatan, från gatan Saint-Thomas-du-Louvre till Pont-Neuf, från Richelieugatan till Saint-Honoréporten funnos mer än tiotusen beväpnade män. De främsta av dem ropade utmanande ord till de lugna posterna av drabantkåren, vilka voro uppställda runt omkring Palais-Royal, vars gallerportar voro tillstängda bakom dem, ett försiktig-
