hetsmått, som nu gjorde deras belägenhet ganska äventyrlig. Överallt ströko hopar om hundra, hundrafemtio eller tvåhundra män omkring, gråbleka, utmärglade, trasigt klädda karlar, som buro ett slags standar, på vilka lästes orden: »Se folkets elände!. Varhelst dessa människor tågade fram, hördes ursinniga rop, och det fanns så många dylika skaror, att man skrek överallt.
Stor var drottningens och Mazarins förvåning vid deras uppvaknande, då man omtalade, att hela staden, som de kvällen förut sett fullkomligt lugn, nu företedde symptom av feber och våldsam jäsning. De hade svårt att tro de meddelanden, som inkommo, och svarade, att de endast ville tilltro sina egna ögon och öron. Man öppnade då ett fönster för dem — de sågo, hörde och blevo övertygade.
Mazarin ryckte på axlarna och låtsade ett djupt förakt för denna pöbel, men bleknade synbarligen, skyndade darrande in i sitt kabinett, låste in sitt guld och sina juveler i skrinen och satte sina vackraste ädelstenar på fingrarna.
Drottningen däremot, som var ursinnig, skickade efter marskalk de la Meilleraie, befallde honom att taga med sig så många han ville och gå och se efter, vad detta »skämt» skulle betyda.
Marskalken var en oförvägen man och anade ingen fara, ty han hyste för pöbeln det djupa förakt, som alla militärer på den tiden ägnade den; han tog därför blott etthundrafemtio man med sig och ämnade marschera över Louvrebron, men där mötte han Rochefort och hans femtio ryttare, understödda av mer än femtonhundra personer. Det fanns ingen möjlighet att genombryta en sådan mur. Marskalken försökte det icke heller utan marscherade tillbaka uppåt kajen.
Men vid Pont-Neuf stötte han på Louvières och dennes borgare. Marskalken försökte nu ett anfall, men det besvarades med muskötskott, och stenar haglade från fönstren. Tre av hans män blevo liggande på platsen.
Han retirerade då mot hallarna, men mötte där Planchet med sina hillebardiärer. Hillebarderna fälldes hotande mot honom; han ville bana sig väg över alla dessa gråkappors
