rätta åtskilliga detaljer, vilka äro er obekanta. Ni skola meddela drottning Anna dessa detaljer. Tala, mina herrar, jag hör er. Dölj ingenting för mig, hav inte minsta undseende. Då hans majestät ännu är i livet och hans kungliga ära oförkränkt, så är allt annat mig likgiltigt.
Athos bleknade och lade handen på sitt hjärta.
— Nåväl, återtog drottningen, som märkte denna rörelse och denna blekhet, var god och tala då, min herre.
— Förlåt, madame, sade Athos, men jag vill inte tillägga något till dessa herrars berättelse, innan de själva erkänt, att de kanske misstagit sig.
— Misstagit sig! utropade drottningen nästan mållös. Min Gud! Vad har då hänt?
— Min herre, sade herr de Flamarens till Athos, om vi misstagit oss, är det från drottningen misstaget kommer, och jag antar att det inte kan vara er avsikt att vilja beriktiga hennes uppgifter, ty det vore ju att anklaga hennes majestät för osanning.
— Från drottningen, min herre? genmälde Athos med sin lugna och klangfulla röst.
— Ja, mumlade Flamarens, i det han slog ned ögonen.
Athos suckade sorgset.
— Skulle inte misstaget snarare komma från den, som åtföljde er och som vi sågo tillsammans med er i högvakten vid du Rouleporten? frågade Aramis med sin mest ironiska artighet, ty om vi inte bedrogo oss, så voro ni tre, då ni kommo till Paris.
Châtillon och Flamarens ryckte till.
— Men förklara er då, herr greve! utropade drottningen, vars ångest tilltog med varje ögonblick. Jag läser förtvivlan i ert ansikte… er mun tvekar att förkunna mig någon förskräcklig underrättelse, edra händer darra… Ack, min Gud, min Gud! Vad har hänt?
— O min Gud, hav medlidande med oss! utbrast den unga prinsessan och föll på knä bredvid sin mor.
— Min herre, sade Châtillon, om ni medför någon sorg-
