lig underrättelse, så vore det grymt att meddela den åt drottningen.
Aramis gick så nära intill Châtillon, att han nästan vidrörde honom.
— Min herre, sade han med sammanbitna läppar och blixtrande ögon, jag förmodar, att ni inte gör anspråk på att vilja undervisa greve de La Fère och mig om vad vi här böra meddela eller inte.
Under denna korta tvist närmade sig Athos, med handen på sitt hjärta och huvudet nedböjt, till drottningen. Med upprörd stämma sade han:
— Madame, furstliga personer, vilka försynen ställt över andra människor, ha av Gud förlänats ett hjärta, som är i stånd att uthärda större olyckor än andra, ty deras hjärta delar deras överlägsenhet. Jag tror därför, att man med en stor drottning som ers majestät inte bör gå till väga på samma sätt som då det gäller en kvinna av vårt stånd. Drottning, bestämd för alla kval på denna jord, se här utgången av den beskickning varmed ni hedrade oss.
Athos knäböjde för den darrande och av fasa stela drottningen, tog fram från sitt bröst den diamantkraschan, som drottningen lämnat lord Winter före hans avresa och den vigselring, som Karl före sin död lämnat åt Aramis; alltsedan Athos emottagit dessa föremål, hade han ej skilt sig från dem.
Han öppnade fodralet och räckte dem med djup och stum smärta åt drottningen.
Henriette räckte fram sin hand, tog ringen och förde den konvulsiviskt till sina läppar, och utan att förmå draga en suck, utan att kunna uppgiva en snyftning, utsträckte hon armarna, bleknade och föll sanslös i sin kammarjungfrus och sin dotters famn.
Athos kysste den olyckliga änkedrottningens klänningsfåll och sade, i det han reste sig upp, med en värdighet, som gjorde ett djupt intryck på de närvarande:
— Jag, greve de La Fère, en adelsman, som aldrig med vett och vilja ljugit, svär först inför Gud och sedan inför denna olyckliga drottning, att vi i England gjort allt, som var möj-
