Châtillon och Flamarens sågo på varandra. Det låg en så bitter ironi i Aramis ord och åtbörder, att i synnerhet Châtillon hade svårt att tygla sin vrede. Men vid ett ord av Flamarens behärskade han sig dock.
— Nåväl, må vara! sade han. Vår följeslagare, han må vara vilken som helst, skall ingenting få veta om vad som tilldragit sig. Men ni lovar mig då också, min herre, att i morgon infinna er i Charenton, inte sant?
— Åh, var lugna, mina herrar, svarade Aramis.
De fyra adelsmännen hälsade varandra, men denna gång var det Châtillon och Flamarens, som först gingo ut ur Louvre, och Athos och Aramis, som följde efter.
— Varför är du egentligen så uppretad, Aramis? frågade Athos.
— Såg du då inte…?
— Vad då?
— De hånskrattade, då du svor, att vi fullgjort vår plikt i England. Antingen trodde eller betvivlade de det. Om de trodde det, så var det för att skymfa oss, som de hånskratsade… om de betvivlade det, så skymfade de oss ändå, och det är nödvändigt att visa dem, att vi duga till något. För övrigt har jag ingenting emot att de sköto upp saken till i morgon… Jag tror, att vi i kväll ha någonting bättre att göra än att draga värjan.
— Vad skulle det vara?
— Att taga Mazarin till fånga.
Athos sköt föraktligt fram underläppen.
— Du vet, Aramis, att sådana företag inte äro i min smak.
— Varför det?
— Därför att de likna överrumplingar och försåt.
— I sanning, Athos, du skulle bli en bra besynnerlig general! Du skulle inte vilja gå till anfall annat än på ljusa dagen; du skulle underrätta din fiende om timmen, då du ämnade angripa honom och noga akta dig för att begagna dig av mörkret.
Athos smålog.
— Du vet, att man inte kan ändra sin natur, sade han.
