Men vet du för övrigt, hur sakerna för närvarande stå, och om inte Mazarins tillfångatagande snarare vore ett ont än ett gott, snarare ett bryderi än en triumf.
— Nåväl, följ mig till herr de Beaufort eller till herr de Bouillon. Vi skola säga dem, hur det är.
— Ja, men på det villkoret att vi börja med koadjutorn. Han är präst, han förstår att pröva samvetssaker, och vi skola berätta honom våra.
— Ah, svarade Aramis, han skulle fördärva hela saken för oss; han skulle själv tillvälla sig hela äran. Låt oss sluta i stället för att börja med honom.
Athos smålog; det syntes, att han i djupet av sin själ dolde en tanke, som han ej uttalade.
— Gott, sade han, må göra! Med vem skola vi då börja?
— Med herr de Bouillon, om du så vill, honom ha vi först i vår väg.
—— Men du tillåter mig väl en sak först?
— Vad då?
— Att jag först beger mig till Grand Charlemagne för att omfamna Raoul.
— Naturligtvis! Jag följer med, vi skola omfamna honom båda två.
De stego åter i den båt, i vilken de anlänt och läto ro sig till hallarna. Där återfunno de Grimaud och Blaisois, som höllo deras hästar, och alla fyra styrde kosan åt Guénégaudgatan.
De träffade dock ej Raoul på hotellet. Han hade under dagens lopp fått ett bud från hans höghet prinsen och strax därpå begivit sig av tillsammans med Olivain.
