Det var en av de nyaste visorna, som bestod av åtskilliga verser, vari var och en fick sin beskärda del.
Då de kommo i närheten av Hôtel de Bouillon, mötte de en liten trupp av tre ryttare, som hade väl reda på paroll och lösen, ty de redo obehindrat utan vägvisare eller eskort och vid barrikaderna behövde de blott växla några ord med vakten. då man genast lät dem färdas vidare.
— Aha, ser du, Athos? sade Aramis.
— Ja, svarade Athos.
— Vad säger du om de där tre ryttarna?
— Vad säger du själv?
— Att de äro just våra män?
— Ja, jag kände mycket väl igen herr de Flamarens.
— Och jag herr de Châtillon.
— Och ryttaren i bruna kappan…
— Var kardinalen.
— Ja, i egen person!
— Hur tusan kunna de så där våga sig ända in i grannskapet av Hôtel de Bouillon? undrade Aramis.
Athos smålog blott. Fem minuter därefter klappade de på hertigens port. Denna bevakades av en skiltvakt. En liten postering fanns även på gården, redo att lyda de order, som utfärdades av prins de Contis löjtnant.
Som visan förmälde, var hertig de Bouillon verkligen besvärad av gikt och låg till sängs, men i trots av denna svåra sjukdom, som under den sista månaden, det vill säga alltsedan belägringen av Paris börjat, hindrat honom att stiga till häst, lät han icke desto mindre säga, att han var villig att taga emot herrar greve de La Fère och chevalier d'Herblay.
De båda vännerna infördes således till hertig de Bouillon. Den sjuke låg på sin säng i ett rum, som var utstyrt på det mest militäriska sätt man kunde finna. Överallt på väggarna hängde värjor, pistoler, harnesk, musköter, och man kunde lätt föreställa sig, att så snart herr de Bouillon bleve återställd från sin gikt, skulle han giva parlamentets fiender en hård nöt att knäcka. Men i förbidan härpå, sade han, måste han till sin stora ledsnad hålla sig vid sängen.
