— Ah, mina herrar! utropade han, då han varseblev de båda besökarna, ni äro bra lyckliga. Ni kunna sitta till häst och kämpa för folkets sak… men jag är, som ni se, bunden vid sängen. Ah, den fördömda gikten, tillade han, grinande av smärta, den fördömda gikten!
— Monseigneur, svarade Athos, vi komma just från England, och vår första tanke efter ankomsten till Paris var att göra oss underrättade om ert hälsotillstånd.
— Tack, mina herrar, tack så mycket! svarade hertigen. Som ni ser står det illa till med min hälsa… ah, den fördömda gikten! Jaså, ni komma från England? Och konung Karl mår väl, efter vad jag nyss hört?
— Han är död, monseigneur, svarade Aramis.
— Hur? sade hertigen förvånad.
— Han dog på schavotten, dömd av parlamentet.
— Det kan väl inte vara möjligt?
— Han avrättades i vår närvaro.
— Men vad var det då herr de Flamarens sade mig?
— Herr de Flamarens! upprepade Aramis.
— Ja, han gick nyss härifrån.
Athos smålog.
— Med två följeslagare? frågade han.
— Ja, svarade hertigen, varpå han med en viss oro tillade: Mötte ni dem?
— Ja, på gatan, tror jag, svarade Athos, i det han såg på Aramis med ett omärkligt småleende. Aramis gengäldade hans blick med en något förvånad uppsyn.
— Förbaskade gikt! utropade herr de Bouillon, synbarligen illa till mods.
— Monseigneur, sade Athos, det fordras verkligen hela er hängivenhet för parisarnas sak för att i ert lidande tillstånd kunna bibehålla befälet över arméerna, och denna uthållighet väcker en verklig beundran hos herr d'Herblay och mig.
— Ja, vad skall jag göra, mina herrar? Man måste väl… ni äro ju själva ett lysande exempel därpå, ni, som min käre medbroder hertig de Beaufort har att tacka för sin frihet, kanske till och med för sitt liv… man måste väl uppoffra sig för
