svarade Aramis, och framför allt har herr Mazarin… gjort vad han kunnat!
— Ja, ser ni det. Det gläder mig, att ni ger honom detta erkännande. Kardinalen är i själ och hjärta en god människa, och om han bara inte vore utlänning… så skulle man göra honom rättvisa. Aj aj, den förbannade gikten!
Athos och Aramis gingo, men herr de Bouillons jämmerrop följde dem ut i förmaket; den stackars prinsen plågades tydligen som en fördömd.
När de kommit utanför porten, sade Aramis till Athos:
— Nå vad tänker du om det här?
Min vän, svarade Athos, jag tänker, som det stod i den där visan, vilken vår vägvisare sjöng för oss:
han plågas av sin gikt.
Den stackars herren till Bouillon
— Du märkte också, att jag inte nämnde ett enda ord, om det egentliga ärende, som fört oss till honom.
— Däri glorde du mycket klokt: du skulle då ha förorsakat honom ett nytt giktanfall. Låt oss nu bege oss till hertig de Beaufort.
De båda vännerna styrde kosan till Hôtel de Vendome.
Då de kommo dit, slog klockan tio. Hôtel de Vendome var lika väl bevakat och företedde en lika krigisk anblick som Hôtel de Bouillon. Man såg där skiltvakter, postering på gården, musköter och sadlade hästar. Tvenne ryttare, som redo ut, just som Athos och Aramis redo in, nödgades stryka sina hästar tillbaka för att lämna plats.
— Aha, mina herrar, sade Aramis, den här natten tycks verkligen vara bestämd till möten oss emellan, och vi skulle ha bra stor otur, om vi inte skulle träffas i morgon, efter att ha träffats så ofta i kväll.
— Åh, vad den saken beträffar, så kan ni vara lugn, svarade Châtillon, ty det var han som nu tillika med Flamarens kom ut från hertig de Beaufort, om vi råkas på natten utan att söka varandra, kunna vi vara så mycket säkrare att träffas på dagen, då vi söka varandra.
