Flamarens och Châtillon fortsatte sin väg, Athos och Aramis stego av sina hästar. Knappt hade de kastat tygeln åt sina betjänter och tagit av sig kapporna, förrän en man närmade sig dem, vilken, sedan han betraktat dem ett ögonblick vid det dunkla skenet från en lykta, som hängde mitt på gården, uppgav ett rop av överraskning och skyndade att trycka deras händer.
— Greve de La Fère! utropade denne man. Chevalier d'Herblay! Hur kommer det sig, att ni äro i Paris?
— Rochefort! utropade de båda vännerna på en gång.
— Just densamme! Som ni redan veta, kommo vi för fyra dagar sedan från Vendomois och ämna nu ge Mazarin full sysselsättning. Jag hoppas ni ännu äro bland de våra?
— Mer än någonsin förr. Och hertigen?
— Han är ursinnig på kardinalen? Ni vet väl, vilken framgång vår käre hertig haft? Han är den verklige konungen i Paris. Han kan inte visa sig utan att befara att bli kvävd.
— Ah, så mycket bättre! sade Aramis. Men säg mig, var det inte herrar Flamarens och Châtillon, som nyss kommo ut härifrån?
— Jo, de hade företräde hos hertigen. De kommo visserligen å Mazarins vägnar, men de träffade på den, som visste att svara dem med besked!
— Bra, sade Athos. Skulle vi kunna få äran att träffa hans höghet?
— Ja visst, strax… ni vet väl, att han alltid hälsar er välkomna. Följ mig, jag ber att få nöjet att införa er till honom.
Rochefort gick före och alla dörrar öppnades för honom och hans båda vänner. De funno herr de Beaufort i begrepp att sätta sig till bords. Kvällens mångahanda bestyr hade ända tills nu fördröjt hans måltid, men det oaktat hade prinsen knappt hört namnen på de två personer Rochefort anmälde, förrän han genast steg upp från sin stol och gick de båda vännerna till mötes.
— Ah, för tusan, välkomna, mina herrar! sade han. Ni göra mig väl nöjet att deltaga i min supé, inte sant? Boisjoli,
