Sida:Myladys son del II 1925.djvu/353

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

säg till Noirmont, att jag har två gäster. Ni känner väl till Noirmont? Det är min hovmästare, fader Marteaus efterträdare, som bakade de där utmärkta pastejerna, ni vet. Boisjoli, säg åt honom att skicka in en av hans pastejer, men inte av samma sort som den, han gjorde åt la Ramée. Nu behöva vi dess bättre varken repstege, dolkar eller munkavlar!

— Monseigneur, sade Athos, besvära inte för vår skull er berömde hovmästare, vars många olika talanger vi redan känna. Med ers höghets tillåtelse ha vi i kväll blott den äran att fråga, hur ni befinner er och anhålla om edra order.

— Vad min hälsa beträffar, så se ni själva, att den är förträfflig. En hälsa, som uthärdat fem år på Vincennes i sällskap med herr de Chavigny, kan trotsa allt. Vad order angår… ja, på min ära är jag inte högst förlägen för den saken… synnerligast som alla här ge order, och om det fortfar så här, kommer jag till sist inte att giva några alls.

— Verkligen? sade Athos. Jag trodde eljest, att det var på er enighet parlamentet räknade.

— Just en vacker enighet! Med hertig de Bouillon kan man väl komma överens, han har gikt och lämnar inte sin säng, men med herr d'Elboeuf och hans elefanter till söner… Ni känna väl till visan om hertig d'Elboeuf, mina herrar?

— Nej, monseigneur.

— Verkligen? Den låter så här…

Hertigen började sjunga:

Herr d'Elboeuf med sina gossar
härjar vilt på Place Royale,
under pomp och plymers svall.
Uppå krigisk ståt han frossar,
herr d'Elboeuf med sina gossar.
Men om stridens låga blossar,
och det börjar lukta krut,
då är kämpalynnet slut.
Herr d'Elboeuf med sina gossar
härjar vilt på Place Royale.