infunno oss blott för att betyga er vår tillgivenhet och säga ers höghet, att vi nu som alltid äro edra trognaste tjänare.
— Mina trognaste vänner, mina herrar, mina trognaste vänner… det ha ni bevisat, och om jag någonsin blir försonad med hovet, så hoppas jag kunna övertyga er, att även jag förblivit er tacksamme vän liksom även de andra herrarnas… vad var det de hette? D'Artagnan och Porthos var det, ja.
Athos och Aramis bugade sig och gingo.
— Min käre Athos, sade Aramis, jag tror, Gud förlåte mig, att du samtyckt att följa mig på den här ronden blott för att ge mig en läxa?
— Vänta bara, min vän, svarade Athos, tids nog, att du märker det, då vi komma från koadjutorn.
— Låt oss då bege oss till ärkebiskopshuset.
De togo nu vägen åt la Cité. Då de närmade sig denna stadsdel, Paris vagga, funno de gatorna översvämmade och måste åter sätta sig i en båt. Klockan var över elva, men man visste, att det icke fanns någon bestämd timme för att avlägga besök hos koadjutorn; hans rastlösa verksamhet gjorde efter behov natten till dag och dagen till natt.
Ärkebiskopshuset var nu på alla sidor omflutet av vatten, och vid åsynen av de många, runt omkring palatset fastbundna båtarna kunde man ha trott, att man befann sig i Venedig. Båtar kommo och gingo, korsade varandra i alla riktningar, fördjupade sig i gatornas labyrinter eller avlägsnade sig åt arsenalen till eller åt kajen Saint-Victor, där de simmade som på en sjö. Somliga av dessa båtar gledo fram helt tyst och hemlighetsfullt, andra voro bullersamma och upplysta av lyktor.
De båda vännerna färdades fram mellan alla dessa båtar och landstego i sin tur.
Hela bottenvåningen i ärkebiskopshuset stod under vatten, men ett slags trappor voro uppsatta mot väggarna, så att hela den förändring, översvämningen åstadkommit, var att man i stället för att gå in genom dörrarna nu gick in genom fönstren.
Det var på denna väg Athos och Aramis kommo in i prelatens tambur. Denna tambur var full av betjänter och minst ett dussin herrar sutto och väntade i förmaket.
