— Ser man på bara, sade Aramis, jag tror, att den inbilske koadjutorn vill roa sig med att låta oss vänta i tamburen!
Athos smålog.
— Min bäste vän, svarade han, man får taga människorna som de äro med de olägenheter, deras ställning medför. Koadjutorn är i denna stund en av de sju eller åtta konungar, som regera i Paris, han har sitt eget hov.
— Ja, men vi äro inte hans hovmän, genmälde Aramis.
— Låt oss därför anmäla oss, och om han inte, då han hört våra namn, ger oss ett tillfredsställande svar, så lämna vi honom att sköta Frankrikes och sina egna angelägenheter bäst han vill. Det behövs blott att kalla på en betjänt och lägga en halv pistol i hans hand.
— Ah, se där! utropade Aramis. Jag misstar mig inte… jo… nej… hallå, Bazin, kom hit, din gynnare!
Bazin, som i detta ögonblick helt högtidligt gick genom tamburen, klädd i sin kyrkliga dräkt, vände sig om med rynkade ögonbryn för att se, vem den oförskämde var, som tilltalade honom på detta sätt. Men knappt hade han igenkänt Aramis, förrän tigern blev ett lamm, och i det han närmade sig de två adelsmännen, sade han:
— Åh, är det ni, herr chevalier… och ni, herr greve! Ni komma båda just i den stund, då vi voro som mest oroliga för er. Ack, vad det var roligt att återse er!
— Bra, bra, min käre Bazin, inga vidare artigheter! Vi komma för att träffa koadjutorn, men vi ha bråttom och måste tala med honom genast.
— Genast… ja visst! svarade Bazin. Det är inte sådana herrar som ni, man låter vänta i tamburen. Men just nu har han en hemlig sammankomst med en viss herr de Bruy.
— De Bruy! utropade Athos och Aramis på samma gång.
— Ja, det var jag som anmälde honom, och jag minns ganska väl hans namn. Känner ni honom, herre?
— Ja, Jag tror det, svarade Aramis.
— Det kan jag inte säga, återtog Bazin, ty han var så väl insvept i sin kappa, att hur mycket jag än bemödade mig där-
