— Om du minns, så ansåg han sig kunna vara här den femte i denna månad.
— Och nu ha vi den nionde! I kväll utgår den bestämda väntetiden.
— Vad skola vi göra, frågade Athos, om vi inte i afton fått höra av dem?
— Besitta, då ge vi oss ut på spaning efter dem.
— Överenskommet! svarade Athos.
— Men Raoul? frågade Aramis.
Ett moln förmörkade Athos panna.
— Jag är mycket orolig för Raoul, sade han. Han fick i går bud från hans höghet prinsen, begav sig till honom i Saint-Cloud och har ännu inte kommit tillbaka.
— Har du ännu inte träffat fru de Chevreuse?
— Nej, hon var inte hemma. Och du, Aramis, har väl varit hos fru de Longueville?
— Ja. Hon var inte heller hemma, men hade åtminstone lämnat uppgift på sin nya bostad.
— Var bodde hon då?
— Det kan du aldrig gissa!
— Nej, hur skulle jag kunna gissa, var den vackraste och mest verksamma av alla frondens damer befinner sig.
— På Hôtel de ville, min vän.
— Vad? På Hôtel de ville! Har hon blivit borgmästarinna?
— Nej, men hon har tills vidare blivit drottning i Paris, och som hon inte genast vågade slå sig ned i Palais-Royal eller i Tuilerierna, tog hon sin bostad i Hôtel de ville, där hon ofördröjligen ämnar skänka den käre hertigen en arvinge.
— Ah! Och vad skola vi nu fördriva tiden med tills i kväll?
— Du glömmer, att vi ha en angelägen sysselsättning, som väntar oss.
— Var då?
— Vid Charenton, för tusan! Jag hoppas, att där enligt löfte få träffa en viss herr de Châtillon, som jag länge avskytt.
— Varför det då?
II. M. S. 23
