om, kunde jag inte se hans ansikte. Men jag skall nu gå in och anmäla er och då får jag kanske se honom bättre.
— Det behövs inte, sade Aramis. Vi avstå från vår önskan att träffa koadjutorn i kväll, eller hur, Athos?
— Som du vill, svarade greven.
— Ja, han har alltför viktiga affärer att avhandla med den där herr de Bruy.
— Skall jag nämna, att herrarna varit här?
— Nej, det är överflödigt, svarade Aramis; kom Athos!
De båda vännerna trängde sig fram genom betjäntskaran och gingo ut ur huset, åtföljda av Bazin, som ingav de närvarande en hög tanke om deras betydenhet genom den mängd bugningar, han slösade på dem.
— Nåväl, frågade Athos, då Aramis och han sutto i båten. börjar du inte nu tro, min vän, att vi skulle spelat alla de här människorna ett fult spratt om vi arresterat Mazarin?
— Du är själva den förkroppsligade visheten, Athos, svarade Aramis.
De båda vännerna stämde möte med varandra till klockan tio på morgonen, ty ehuru natten var ganska långt framskriden, då de kommo till värdshusporten, sade Aramis sig ännu ha några angelägna besök att avlägga och lät därför Athos gå in ensam.
På slaget tio följande morgon träffades de åter. Athos hade redan varit ute sedan klockan sex på morgonen.
— Nå, har du fått några underrättelser? frågade Athos.
— Nej, inga. Man har ingenstans sett till d'Artagnan, och lika litet Porthos. Nå, än du då?
— Också ingenting!
— F-n besitta det! utropade Aramis.
— Ja, i sanning, återtog Athos, detta dröjsmål är inte naturligt. De togo genaste vägen och borde följaktligen ha varit framme före oss.
— Dessutom känna vi ju d'Artagnans raskhet i sina rörelser, sade Aramis, och han har säkert inte förspillt en enda timme, då han visste, att vi väntade honom.
