Den här sidan har korrekturlästs
Bah, min bäste vän, det fattas bara att du skulle känna samvetskval över att ha dödat den där ormen!
— Tyst, min vän! svarade Athos, i det han lade ett finger på sin mun med det svårmodiga leende, som var honom eget, låt oss inte tala mer om Mordaunt… det skulle bringa oss olycka.
Athos sporrade sin häst och red, tätt följd av Aramis, genom Fécampdalen, som vimlade av väpnade borgare.
