XXXV.
STRIDEN VID CHARENTON.
ALLT EFTERSOM ATHOS OCH ARAMIS REDO längre fram förbi de i särskilda divisioner efter varandra uppställda kårerna, sågo de polerade och glänsande harnesk efterträda de rostiga vapnen och blixtrande musköter avlösa bardisanerna.
— Här tror jag att verkliga slagfältet är, sade Aramis. Ser du den där kavallerikåren, som håller sig framför bron med pistolerna i hand? Ah, akta dig, nu kommer artilleriet!
— Men, min vän, vart har du fört oss? sporde Athos. Jag tycker mig överallt omkring oss se ansikten, som tillhöra officerare vid kungliga armén. Är det inte herr de Châtillon själv, som närmar sig med dessa båda officerare?
Athos drog värjan, medan Aramis, i den tron att han verkligen överträtt gränsen för parisarnas läger, förde handen till pistolhölstret.
— God dag, mina herrar, sade hertigen, i det han närmade sig dem, jag ser, att ni inte förstå, vad som försiggår här, men några ord skola förklara allt. Vi ha för ögonblicket vapenvila. Man håller sammanträde; hans höghet prinsen, her-
