bör ni känna alla edra officerare, åtminstone de mera framstående, inte sant?
— Ja, i det närmaste.
— Var då god och säg mig, om ni har under ert befäl en chevalier d'Artagnan, löjtnant vid musketörerna?
— Nej, min herre, han är inte med oss. För mer än sex veckor sedan lämnade han Paris i och för någon beskickning till England.
— Jag vet det, men jag trodde, att han hade kommit tillbaka.
— Nej, min herre, och så vitt jag vet, har ingen sett honom, sedan han reste. Jag kan säga er detta så mycket mer bestämt som musketörerna äro bland våra trupper, och herr de Cambon tills vidare sköter herr d'Artagnans tjänst.
De båda vännerna sågo på varandra.
— Hör du? sade Athos.
— Det var besynnerligt.
— Det är intet tvivel mer, att någonting hänt dem på vägen.
— Vi ha i dag den nionde, i kväll utgår den bestämda tiden. Få vi inga underrättelser i afton, så resa vi i morgon bittida.
Athos böjde jakande på huvudet och vände sig åter till Châtillon.
— Och herr de Bragelonne, en yngling om femton år, anställd hos hans höghet prinsen, har han den äran att vara känd av er?
— Ja, han kom i dag på morgonen med prinsen. En intagande ung man! Är han en vän till er, herr greve?
— Ja, min herre, och jag skulle gärna vilja träffa honom, om det låter sig göra?
— Det går nog för sig. Var god och följ mig, så skall jag föra er till högkvarteret.
— Vad nu? utropade Athos, i det han vände sig om. Vad är det för buller bakom oss?
— En hop ryttare närma sig, svarade Châtillon.
— Jag känner igen koadjutorn på hans hatt à la fronde.
— Och jag herr de Beaufort på hans vita plymer.
