rar de Retz, de Beaufort och de Bouillon tala i denna stund politik. Det blir kanske ingen förlikning av, och då träffas vi åter, chevalier, eller också komma de överens om fredsvillkoren, och då träffas vi i alla fall, så snart jag blir fri från mitt befäl.
— Ni talar förträffligt, min herre, svarade Aramis. Tillåt mig göra en fråga.
— Var så god, min herre.
— Var äro de underhandlande?
— I Charenton, andra huset till höger, då man kommer från Paris.
— Och detta sammanträde var inte påtänkt förut?
— Nej, mina herrar. Det tycks vara en följd av de nya förslag, herr Mazarin i går framställt till prinsarna.
Athos och Aramis sågo leende på varandra; de visste bättre än någon, vari dessa förslag bestodo, till vilka de blivit framställda och vem, som framställt dem.
— Och huset, där sammanträdet hålles, sade Athos, tillhör…?
— Herr de Chanleu, som för befälet över edra trupper i Charenton. Jag säger edra trupper, emedan jag antar, att herrarna äro frondörer.
— Ja, nära nog, svarade Aramis.
— Hur? Nära nog?
— Ja, min herre, det vet ni bättre än någon; i dessa tider kan man inte så noga bestämma, vad man är.
— Vi äro för konungen och prinsarna, inföll Athos.
— Låt oss förstå varandra rätt, sade Châtillon. Konungen är med oss och har till högste befälhavare utsett hertig d'Orléans och prins de Condé.
— Ja, svarade Athos, men hans plats är i våra led med herrar de Conti, de Beaufort och de Bouillon. Och om detta sammanträde inte leder till någon överenskommelse, tänker ni då försöka erövra Charenton?
— Ja, jag är beordrad därtill. Jag kommenderar anfallstrupperna och skall göra mitt bästa för att lyckas.
— Min herre, sade Aithos, eftersom ni har överbefälet, så
