främst för att icke falla i händerna på Mazarins i Ile de France kringspridda anhängare, men även för att undvika de frondörer, som funnos i Normandie, och som säkert skulle ha fört dem till hertig de Longueville för att få veta, om de voro vänner eller fiender. Sedan de väl undgått dessa faror, återtogo de vägen från Boulogne till Abbeville och följde den steg för steg, spår efter spår.
Till en början voro de helt villrådiga; de hade redan genomsökt två eller tre värdshus och tagit värdarna i förhör utan att de funnit en enda ledtråd för sina efterforskningar, då Athos i Montreuil med sina fina fingrar kom att vidröra en ojämnhet i det bord, vid vilket de sutto.
Han lyfte upp duken och läste följande med en kniv djupt | inskurna hieroglyfer:
Port… d'Art… 2 februari.
— Utmärkt! sade Athos, i det han visade Aramis inskriften. Vi ämnade taga natthärbärge här, men det är onödigt. Låt oss fara vidare.
De stego åter till häst och kommo till Abbeville. Där stannade de mycket villrådiga till följd av den mängd värdshus, som funnos här. De kunde ej genomsöka dem alla… hur skulle de få veta, var deras vänner bott?
— Tro mig, Athos, sade Aramis, låt oss inte tänka på att finna någon ledtråd här i Abbeville. Om vi äro i bryderi, så ha våra vänner också varit det. Om det blott vore fråga om Porthos, skulle han säkert ha tagit in på det präktigaste värdshuset, och om vi bad någon visa oss det, kunde vi räkna på att finna något spår efter honom. Men d'Artagnan har inte den svagheten. Porthos har väl förgäves föreställt honom att han höll på att svälta ihjäl; han har nog ändå fortsatt sin väg, lika obeveklig som ödet, och vi måste därför söka honom på annat håll.
De redo således vidare, men kunde icke upptäcka någonting. Det var ett av de svåraste och på samma gång tråkigaste företag, de någonsin haft sig ålagda, och om icke den tredubbla drivfjädern av vänskap, tacksamhet och hederskänsla livat deras mod, skulle de väl hundra gånger ha frestats att avstå
II. M. S. 24
