från att söka spår i marken. tillfråga dem, de mötte och spionera på värdshusen.
Sålunda färdades de ända till Peronne.
Athos började misströsta. Han förebrådde sig det mörker, vari han och Aramis svävade. De hade måhända sökt för vårdslöst, ej gjort nog ihärdiga frågor, nog skarpsinniga efterforskningar.
De stodo i begrepp att återvända samma väg de kommit, då Athos på en vit mur, vilken bildade hörnet av en gata, som följde vallen, varseblev en med svartkrita gjord teckning, som med hela enkelheten hos en barnhands första försök framställde två ryttare i vilt galopp. Den ena av dessa ryttare höll i handen ett papper, varpå dessa ord voro skrivna på spanska:
Man förföljer oss.
— Aha! sade Athos. Det här är klart som dagen! Fastän man förföljde honom, stannade d'Artagnan ändå fem minuter här vilket bevisar, att man inte förföljde honom på alltför nära håll, och då har det kanske lyckats honom att komma undan.
Aramis skakade på huvudet.
— Om han kommit undan, skulle vi ha sett eller åtminstone hört talas om honom.
— Det är sant, Aramis. Låt oss fortsätta.
Det är omöjligt att beskriva de båda ädlingarnas oro och otålighet. Oron tillhörde Athos ömma och vänfasta hjärta, otåligheten däremot Aramis retliga och eldfängda lynne. De galopperade också båda i över två timmar lika ursinnigt som de två på muren avbildade ryttarna.
Plötsligt sågo de i en trång dalkjusa mellan två sluttningar vägen till hälften spärrad av ett stort stenblock. Dess ursprungliga läge syntes tydligt på den ena sluttningen, och gropen, som stenblocket där lämnat efter sig, bevisade, att det ej av sig självt kunnat rulla ned, och dess tyngd tillkännagav, att det krävts en Encelados eller Briareus arm för att röra den ur stället.
Aramis stannade.
— Ah, sade han, i det han betraktade stenen, det här röjer
