skulle han, som likt en sky kommit från södern, vända tillbaka, bortförd av samma vind, som ditfört honom? Alla hoppades och önskade det senare, och ministern märkte, att alla de vördnadsbetygelser och artigheter, som ägnades honom, förborgade ett av fruktan och egennytta illa dolt hat.
Hans höghet prinsen själv, som stred för honom, försummade aldrig något tillfälle att håna eller förödmjuka honom, och då Mazarin två eller tre gånger inför segraren vid Rocroy velat göra sin vilja gällande, hade den senare betraktat honom på ett sätt, som lät honom förstå, att om han försvarade honom, så skedde det varken av övertygelse eller tillgivenhet.
Kardinalen tog då sin tillflykt till drottningen, som var hans enda stöd. Men mer än en gång hade han tyckt sig känna detta stöd svikta.
Då audienstimmen var inne, lät man greve de La Fère veta, att företräde skulle lämnas honom, men att han måste vänta några ögonblick, emedan drottningen höll på att rådgöra med ministern.
Så var också i själva verket förhållandet. Paris hade avsänt en ny deputation, som skulle försöka att giva någon gynnsam vändning åt underhandlingarnas gång, och drottningen överlade nu med Mazarin om, hur hon skulle mottaga de deputerade.
En ytterst viktig angelägenhet sysselsatte sålunda statens högsta personligheter. Athos kunde därför icke välja en mer olämplig stund att tala om sina vänner, dessa stackars atomer, förlorade i den brusande virveln.
Men Athos var en oböjlig karaktär, som icke dagtingade med ett en gång fattat beslut, då detta beslut syntes honom förestavat av plikt och samvete. Han påyrkade därför att få företräde i det han sade, att han hade saker av största vikt att meddela hennes majestät och då drottningen slutat överläggningen lät hon kalla in honom i sitt kabinett.
Athos infördes och uppgav sitt namn. Det var ett namn, som alltför ofta hade ljudit i drottningens öron och alltför många gånger givit genklang i hennes hjärta, för att hon icke skulle känna igen det. Icke desto mindre förblev hon orörlig
