föraktfulla ryckning på läpparna, som var henne egen, tror jag inte, att ni själv vill anställa förhör.
— Ja, madame, och jag är nästan berättigad därtill, ty det gäller herr d'Artagnan, herr d'Artagnan, förstår ni, madame? sade Athos på ett sätt som om han velat nedböja drottningens stolta huvud under tyngden av hennes minnen.
Mazarin insåg, att det nu var tid att komma Anna av Österrike till hjälp.
— Herr greve, inföll han, jag skall underrätta er om en sak, varom hennes majestät är okunnig, nämligen om vad som hänt de båda adelsmännen i fråga. De ha visat olydnad och äro arresterade.
— Då bönfaller jag, återtog Athos, alltjämt lika orörlig och utan att vända sig till Mazarin, att ers majestät täckes låta sätta herrar d”Artagnan och du Vallon på fri fot.
— Vad ni begär är något, som rör disciplinen och inte mig, min herre, svarade drottningen.
— Så svarade aldrig herr d'Artagnan, då det var fråga om ers majestäts tjänst, sade Athos, i det han bugade sig med värdighet.
Därpå tog han två steg tillbaka åt dörren. Men Mazarin hejdade honom.
— Ni kommer ju också från England, min herre? sade han, i det han gjorde ett tecken åt drottningen, som synbarligen bleknade och stod i begrepp att giva en sträng befallning.
— Ja, och jag var närvarande vid konung Karl I:s sista ögonblick, sade Athos. Beklagansvärde konung, brottslig endast genom sin svaghet och härt straffad av sina undersåtar, ty många troner vackla i denna stund, och det är inte lätt för tillgivna hjärtan att tjäna furstars sak. Det var andra gången herr d'Artagnan begav sig till England. Första gången gjorde han det för att rädda en stor drottnings ära, andra gången för att rädda en stor konungs liv.
— Min herre, sade Anna av Österrike till Mazarin i en ton, från vilken hela hennes förställningsförmåga ej kunde avlägsna dess verkliga uttryck, tänk efter, om man inte kan göra något för dessa adelsmän.
