— Madame, svarade Mazarin, jag skall göra allt, vad ers majestät behagar.
— Gör vad greve de La Fère begär… är det inte så ni heter?
— Jag har även ett annat namn, madame… jag kallar mig Athos.
— Ers majestät, sade Mazarin med ett småleende, som visade, hur lätt han förstod halvkvädna visor, ni kan vara lugn: er önskan skall uppfyllas.
— Ni hör, min herre, sade drottningen.
— Ja, madame, och jag väntade mig ingenting mindre av ers majestäts rättvisa. Jag får alltså återse mina vänner, är det inte så, madame? Det är ju så ers majestät menar?
— Ja, ni skall få återse dem, min herre. Men apropå, ni är ju en av frondens män, inte sant?
— Jag tjänar konungen, madame.
— Ja, på ert sätt.
— Mitt sätt är alla sanna ädlingars, och jag känner inte mer än ett, svarade Athos med stolt värdighet.
— Gå då, min herre, sade drottningen, i det hon avskedade honom med en åtbörd; ni har fått vad ni önskade få, och vi veta allt vad vi önskade veta.
Så snart dörrdraperiet fallit ned efter Athos, vände hon sig till Mazarin.
— Kardinal, sade hon, låt arrestera den där fräcke adelsmannen, innan han lämnar palatset.
— Jag tänkte också därpå, svarade Mazarin, och jag skattar mig lycklig, att ers majestät givit mig en befallning, varom jag ämnade anhålla. Dessa översittare, som till vår tid medföra den förra regeringens traditioner, äro oss blott till besvär, och då redan två av dem fasttagits, så låt oss förena den tredje med dem.
Athos hade icke helt och hållit låtit lura sig av drottningens ord. Det låg i hennes ton något, som förvånat honom och som tycktes honom hota i stället för att lova. Men han var icke den, som tog till flykten endast för en misstanke, i synnerhet då man med tydliga ord sagt honom, att han skulle
