— Nåväl? frågade han.
— Min herre, svarade Comminges, jag beklagar, men det tycks vara omöjligt.
— Herr de Comminges, återtog Athos, jag har nästan hela mitt liv varit militär, jag vet således vad förhållningsorder vill säga, men utom gränsen för edra förhållningsorder kunde ni göra mig en tjänst.
— Det vill jag mycket gärna, min herre, svarade Comminges. Sedan jag erfarit vem ni är och vilka tjänster ni förr gjort hennes majestät, samt i hur nära förhållande ni står till den där ynglingen, som så modigt kom till min hjälp den dagen, då gamle Broussel arresterades, vill jag på alla möjliga sätt vara till er tjänst, förutsatt att jag inte överträder mina order.
— Tack, min herre, jag önskar ingenting mer än så; jag begär blott en sak, som på intet sätt kan blottställa er.
— Även om det skulle blottställa mig något litet, så begär den ändå, sade Comminges leende. Jag älskar inte signor Mazarini stort mer än ni. Jag tjänar drottningen, och det förbinder mig naturligtvis att även tjäna kardinalen, men den ena tjänar jag med glädje och den andre högst ogärna. Var därför god och tala, jag hör er med uppmärksamhet.
— Nåväl, vill ni då vara god och framföra mina hälsningar till herr d'Artagnan, och säg honom, att jag är hans granne. Låt honom på samma gång få veta, vad jag nyss hörde, nämligen att herr Mazarin insätter mig i orangeripaviljongen för att kunna besöka mig, och säg honom, att jag skall begagna mig av den ära, kardinalen behagar visa mig, för att söka utverka en eller annan lindring i vår fångenskap…
— Som nog inte kan räcka så länge, inföll Comminges. Kardinalen sade mig själv, att här inte finns något fängelse.
— Men här finnas oublietter, svarade Athos småleende.
— Åh, det är en annan sak, genmälde Comminges. Jag vet nog att det går vissa rykten och historier om sådana, men en man av så ringa börd som kardinalen, en italienare. som kommit till Frankrike för att göra sin lycka, skulle aldrig våga att begagna dylika våldsamheter mot män, sådana som vi; det
