vore ju en orimlighet. Sådant kunde gå an i den förre kardinalens tid, men herr Mazarin… omöjligt! Oublietterna begagnas blott för att främja furstliga personers hämnd. Man har kännedom om er arrestering, snart nog får man också lära känna edra vänners, och hela den franska adeln skulle ställa honom till ansvar för ert försvinnande. Nej, nej, var lugn, oublietterna i Rueil äro sedan tio år tillbaka endast barnsagor. Jag skall gärna underrätta herr d'Artagnan om er hitkomst. Vem vet, om ni inte fjorton dagar härefter kan göra mig en liknande tjänst.
— Jag, min herre?
— Ja visst… det skulle ju kunna hända, att jag i min tur bleve tillfångatagen av koadjutorn.
— Var övertygad, min herre, att jag i så fall skulle göra allt för att vara er till nytta, svarade Athos, i det han bugade sig.
— Vill ni göra mig den äran att supera med mig, herr greve? frågade Comminges.
— Nej tack, min herre. Jag är vid alltför dåligt lynne, och ni skulle få en tråkig afton i mitt sällskap. Jag tackar så mycket.
Comminges förde nu greven in i ett rum i bottenvåningen av en paviljong, som gränsade intill orangeriet och låg i samma höjd som detta. Man kom till detta orangeri över en stor med soldater och hovmän uppfylld borggård. Vid mitten av denna gård, som hade formen av en hästsko, lågo de av Mazarin bebodda rummen, och vid dess flyglar jaktpaviljongen, i vilken d'Artagnan befann sig och orangeripaviljongen, där Athos nu infördes.
När Athos kom in i rummet, där han skulle förvaras, såg han murar och tak genom sitt med galler försedda fönster.
— Vad är det där för en byggnad? frågade han.
— Det är baksidan av jaktpaviljongen, i vilken edra båda vänner äro inspärrade, svarade Comminges. Fönstren åt denna sida igenmurades i förre kardinalens tid. ty de två flygelbyggnaderna ha mer än en gång begagnats till fängelser, och då herr Mazarin inspärrade er här, använde han dem endast
