ett lamm. Nu sjunger han gascogniska visor, som komma oss att förgås av skratt.
— Och herr du Vallon? frågade Athos.
— Åh, med honom är det annorlunda. Han är verkligen fruktansvärd, det medger jag. Första dagen bröt han upp alla dörrarna med en enda axelstöt, och jag väntade mig varje ögonblick att få se honom gå ut ur Rueil liksom Simson gick ut ur Gaza. Men hans lynne tog sedan samma vändning som d'Artagnans. Nu har han icke blott vant sig vid fångenskapen, han skämtar till och med däröver.
— Så mycket bättre, sade Athos, så mycket bättre!
— Väntade ni er då något annat? frågade Comminges, som vid jämförelsen mellan vad Mazarin yttrat om sina fångar och vad greve de La Fère nu sade om dem, började känna en viss oro.
Athos tänkte inom sig, att denna förbättring i hans vänners lynne helt säkert kom sig därav, att d'Artagnan gjort upp någon plan. Han ville därför ej skada deras avsikter genom alltför mycket beröm.
— Åh, sade han, de äro båda hetlevrade; den ene är gascognare, den andre från Picardie, båda överila sig lätt, men lugna sig snart åter.
Detta var även Comminges tanke. Något lugnare lämnade han därför Athos, som ensam stannade kvar i det stora rummet, varest han i enlighet med kardinalens tillsägelse bemöttes med all den aktning, som tillkom en ädling.
