till deras gamla bestämmelse. Om inte dessa fönster varit igenmurade, skulle ni haft den trösten att genom tecken kunna meddela er med era vänner.
— Och ni är säker på, att kardinalen gör mig den äran att besöka mig? frågade Athos.
— Han försäkrade mig det, åtminstone, min herre.
Athos suckade, då han såg på fönstergallren.
— Ja, det är sant, sade Comminges, det är nästan detsamma som ett verkligt fängelse… ingenting fattas, inte ens järngaller. Men, bäste herr greve, hur kunde ni, en av adelns mest lysande medlemmar, få det infallet att spilla ert mod och er tapperhet bland frondens alla perukstockar? Greve de La Fère tillhöra samma parti som en Broussel, en Blancmesnil, en Viole!
— Min bäste herr de Comminges, svarade Athos; man måste ju antingen vara mazarinist eller frondör. Nåväl, jag lät länge de båda namnen ljuda för mina öron, och jag bestämde mig för det senare… det är åtminstone ett franskt namn. För övrigt är jag inte frondör med herrar Broussel, Blancmesnil och Viole utan med herrar de Beaufort, de Bouillon och d'Elboeuf. Vilken vacker följd av att tjäna Mazarin för resten! Se på denna mur utan fönster, herr de Comminges, den skulle kunna säga er präktiga saker om Mazarins tacksamhet.
— Ja, återtog Comminges skrattande, synnerligast om den skulle upprepa alla de förbannelser, herr d'Artagnan under de sista dagarna nedkallat över honom.
— Stackars d'Artagnan! sade Athos med det intagande vemod, som var honom säreget, en så tapper, så ädel man, och dock så fruktansvärd för dem, som inte älska, dem han älskar! Ni har två svårhanterliga fångar, herr de Comminges, och jag beklagar er, om man gjort er ansvarig för dessa okuvliga män.
— Okuvliga! sade Comminges leende. Ah, herr greve, ni vill skrämma mig. Första dagen av sin fångenskap sökte herr d'Artagnan att reta alla soldaterna och underofficerarna, antagligen för att kunna få sig en värja; detta räckte även de två följande dagarna, men sedan blev han lugn och spak som
