— Åh ja, inte så illa, svarade d'Artagnan. För övrigt, ser du, om man inte anställer rättegång mot oss, så måste man antingen behålla oss här eller flytta oss till annat håll.
— Ja visst.
— Nåväl, det är omöjligt, att Aramis, en så skicklig spårhund, och Athos, en så klok man, inte skulle upptäcka vårt tillhåll. Och då först är den rätta stunden inne.
— Ja, synnerligast som man här befinner sig långt ifrån illa… med undantag av en sak.
— Vad då?
— Har du inte märkt, d'Artagnan, att man tre dagar å rad givit oss griljerat fårkött?
— Nej, men om vi få det även fjärde gången, så klagar jag.
— Och dessutom saknar jag ibland mitt hem… det är bra länge sedan jag besökte mina slott nu.
— Glöm dem för tillfället, du ska nog få återse dem snart.
— Du lugnar mig, d'Artagnan.
— Gott, se då glad ut som jag, låt oss skämta med våra fångvaktare och bemöda oss om att roa soldaterna, eftersom vi inte kunna muta dem. Var litet vänligare mot dem, då de komma utanför våra fönstergaller. Hittills har du bara knutit näven åt dem, och ju mer vördnadsbjudande din knytnäve är, Porthos, desto mindre tilldragande förefaller den. Ah, jag ville ge mycket för att nu äga femhundra louisdorer!
— Jag också, svarade Porthos, som ej ville ge d'Artagnan efter i frikostighet, jag skulle vilja ge… hundra pistoler.
Så långt hade de båda vännerna hunnit i sitt samtal, då Comminges kom in, åtföljd av en sergeant och två man, som buro in kvällsvarden i en med skålar och fat uppfylld korg.
— Jaså, sade Porthos, återigen fårkött!
— Min bäste herr de Comminges, sade d'Artagnan, jag får säga er, att min vän, herr du Vallon, föresatt sig att gå till de största ytterligheter, om herr Mazarin envisas att ständigt ge honom samma slags kött.
