— Ja, jag förklarar till och med, inföll Porthos, att jag inte äter något alls, om man inte genast tar bort det.
— Bär ut fårköttet, sade Comminges, jag önskar, att herr du Vallon superar gott och angenämnt, synnerligast som jag tänker meddela honom en nyhet, som jag tror skall ge honom god aptit.
— Skulle herr Mazarin till äventyrs ha avlidit? sporde Porthos.
— Nej, Jag måste tvärtom till min ledsnad säga er, att han mår förträffligt.
— Så mycket sämre! sade Porthos.
— Vad är det då för en nyhet? frågade d'Artagnan. En nyhet, då man sitter i fängelse, är något så sällsynt, att jag hoppas ni ursäktar min otålighet, herr de Comminges, i synnerhet som ni låtit oss förstå, att det var en god nyhet.
— Skulle det glädja er att höra, att greve de La Fère mår väl?
D'Artagnans små ögon uppspärrades till en ansenlig vidd.
— Om det skulle glädja mig! utropade han. Mer än så, det skulle göra mig lycklig!
— Nåväl, han har själv givit mig i uppdrag att framföra sina hälsningar till er och säga er, att han befinner sig vid god hälsa.
D'Artagnan var nära att hoppa till av glädje. Ett hastigt ögonkast tolkade hans tankar för Porthos; om Athos vet var vi äro, sade denna blick, om han hälsar till oss, då skall han också handla snart.
Porthos var icke särdeles skicklig i att förstå ögonspråket, men han hade vid Athos namn erfarit samma intryck som d'Artagnan och förstod därför denna gång betydelsen.
— Jaså, sade gascognaren helt artigt, ni säger alltså, att greve de La Fère bett er framföra sin hälsning till herr du Vallon och mig?
— Ja, min herre.
— Ni har alltså träffat honom?
— Ja visst.
— Var då, om jag får fråga?
