lyste en till och med för Porthos omärklig blixt. Men den nedslagenhet, som föregått denna flyktiga ljusglimt, tycktes genast återkomma.
— Åh, sade Comminges, som hyste en verklig tillgivenhet för d'Artagnan, alltsedan denne ryckt honom ur parisarnas våld vid Broussels arrestering, misströsta inte! Det var långt ifrån min mening att meddela er en tråkig underrättelse. Under nu pågående krig äro vi alla i en ganska oviss ställning. Skratta därför åt slumpen, som närmat er vän till er och herr du Vallon, i stället för att förtvivla däröver.
Denna uppmuntran hade likväl ingen verkan på d'Artagnan; han bibehöll sin sorgsna uppsyn.
— Hur såg han ut? frågade Porthos, då d'Artagnan alltjämt teg.
— Han såg ut att vara vid gott mod, svarade Comminges. Till en början var han väl nedstämd liksom ni, men när han fick veta, att kardinalen nu i kväll ämnar besöka honom…
— Ah, utropade d'Artagnan, ämnar kardinalen besöka greve de La Fère?
— Ja, han har låtit säga honom det. och när greve de La Fère fick veta det, bad han mig säga er, att han ämnade begagna den ynnest, kardinalen visade honom för att tala både för er och sin sak.
— Ah, den gode greven! sade d'Artagnan.
— Det var visst något, det! brummade Porthos. Just en stor ynnest! Anfäkta, greve de La Fère, vars släkt varit befryndad med familjerna Montmorency och Rohan, är väl mera värd, skulle jag tro, än en Mazarin!
— Sak samma, sade d'Artagnan i sin mest artiga ton; när man tänker rätt på saken, min käre du Vallon, är det ändå en stor ära för greve de La Fère, och det är dessutom ägnat att inge oss förhoppningar. Ett besök av kardinalen! Enligt min åsikt är det en så stor ära för en fånge, att jag tror, att herr de Comminges misstar sig.
— Vad? Misstar mig?
