— Helt nära här intill.
— Helt nära? upprepade d'Artagnan med blixtrande ögon.
— Ja, så nära, att om fönstren till orangeriet inte vore igenmurade, skulle ni kunna se honom härifrån.
— Han stryker omkring i trakten av slottet för att speja tänkte d'Artagnan, men högt sade han:
— Ni har kanske sett honom gå på jakt i parken?
— Nej, ännu närmare, mycket närmare. På andra sidan om den där väggen.
— På andra sidan om den här väggen? Vad finns då där? Man förde oss hit nattetid, så att jag ta mig tusan inte vet, var jag är.
— Nåväl, sade Comminges, antag en sak.
— Jag antar gärna allt vad ni vill
— Antag att det finns ett fönster på den där väggen, så skulle ni genom detta fönster kunna se greve de La Fère i sitt.
— Greve de La Fère bor alltså på slottet?
— Just det, ja.
— I vad egenskap då?
— I samma egenskap som ni.
— Athos är alltså fången?
— Ni vet väl, svarade Comminges skrattande, att det inte finns några fångar i Rueil, emedan här inte finns något fängelse.
— Låt oss inte leka med ord, min herre. Athos har arresterats!
— Ja, i går, i Saint-Germain, när han gick ut från drottningen.
D'Artagnans armar sjönko kraftlösa ned vid hans sidor. Man kunde ha trott. att han träffats av en åskvigg. Blekheten utbredde sig som en vit sky över hans brunaktiga ansikte, men försvann nästan lika hastigt.
— Fånge! upprepade han.
— Fånge! upprepade även Porthos, helt nedslagen.
Plötsligt lyfte d'Artagnan upp huvudet, och i hans ögon
