— Ja, de vänta på kardinalen, eler rättare på Bernouin, som ropar på dem, då kardinalen går ut.
— Ståtliga karlar, på min ära! tillade d'Artagnan.
— De äro av ett regemente, som var med vid Lens, och som hans höghet prinsen givit kardinalen till hedersvakt.
— Ah, min herre, återtog d'Artagnan, liksom för att i korthet sammanfatta det långa samtalet, om blott hans eminens ville låta beveka sig och bevilja greve de La Fère vår frihet.
— Ja, det önskar jag också av allt mitt hjärta, svarade Comminges.
— Om han glömmer bort det tillämnade besöket, skulle det då falla sig olägligt för er att påminna honom därom?
— Nej, visst inte, tvärtom.
— Bra, det lugnar mig ändå något.
Denna skickliga vändning av samtalet skulle förefallit envar, som kunnat läsa i gascognarens själ som en utmärkt manöver.
— Nu, fortfor han, ber jag er blott om en ytterligare ynnest, min bäste herr de Comminges.
— Jag står helt och hållet till er tjänst, min herre.
— Ni träffar väl greve de La Fère?
— Ja, i morgon bittida.
— Vill ni då hälsa honom från mig och be honom att för mig försöka utverka samma gunst, som den han själv fått?
— Ni önskar då alt kardinalen skall komma hit?
— Åh nej, jag har inte så stora anspråk, men om hans eminens vill göra mig den äran att höra mig, det är allt vad jag önskar.
— Ah, mumlade Porthos, i det han skakade på huvudet, det skulle jag aldrig ha trott honom om! Vad olyckan ändå kan nedslå en människa!
— Det skall jag gärna göra, svarade Comminges.
— Säg även greven, alt jag mår bra och att ni fann mig nedstämd, men undergiven.
— Det gläder mig, att höra er tala så där.
— Och säg även detsamma om herr du Vallon.
