— Om mig? Nej tack! utbrast Porthos. Jag är långt ifrån undergiven.
— Men du måste finna dig i ditt öde, min vän!
— Aldrig!
— Han finner sig nog, herr de Comminges. Jag känner honom bättre än han känner sig själv, och jag vet, att han har tusen utmärkta egenskaper, som han själv inte anar. Tyst, bäste du Vallon och underkasta dig ditt öde!
— Farväl, mina herrar! sade Comminges. Sov gott!
— Vi skola försöka.
Comminges bugade sig och gick. D'Artagnan följde honom med blicken i samma ödmjuka ställning och med samma undergivna uttryck i sitt ansikte. Men knappt hade dörren låsts efter drabantkaptenen, förrän d'Artagnan störtade fram till Porthos och tog honom i famn med ett uttryck av glädje, varpå man inte kunde misstaga sig.
— För tusan, sade Porthos, vad är det med dig? Har du blivit tokig, min stackars vän?
— Nej, men vi äro så gott som räddade, svarade d'Artagnan.
— Det kan jag då sannerligen inte finna, genmälde Porthos. Tvärtom äro vi ju nu fångna alla utom Aramis, och därför ha våra utsikter att slippa ut också minskats, sedan Mazarin fått en till i sin råttfälla.
— Nej, min käre Porthos, denna råttfälla var tillräcklig för två, men den är för liten för tre.
— Jag förstår inte vad du menar, sade Porthos.
— Det behövs inte heller, återtog d'Artagnan. Låt oss nu sätta oss till bords och hämta krafter… vi komma att behöva dem i natt.
— Vad skola vi då företaga oss i natt? frågade Porthos allt mer förundrad.
— Vi komma antagligen att resa.
— Resa?
— Seså, sätt dig nu till bords, min vän. Idéerna komma
