XLI.
ARMEN OCH FÖRSTÅNDET.
KVÄLLSVARDEN FÖRTÄRDES UNDER tystnad, men vid gott mod, ty d'Artagnans ansikte upplystes understundom genom ett av dessa fina småleenden, som voro vanliga hos honom, då han var vid glatt lynne.
Intet av dessa småleenden undgick Porthos uppmärksamhet, och han hälsade dem alltid med något utrop, som övertygade hans vän om, att denne med största intresse avbidade resultatet av de tankar, som nu välvdes i hans hjärna.
Under deserten kastade d'Artagnan sig tillbaka i sin stol, lade ena benet i kors över det andra och vaggade av och an, till synes belåten med sig själv.
Porthos tryckte hakan mot sina båda händer, stödde sina armbågar mot bordet och betraktade d'Artagnan med den tillitsfulla blick, som gav denne koloss ett så beundransvärt uttryck av godsinthet.
— Nå? frågade d'Artagnan efter ett ögonblicks tystnad.
— Nå? upprepade Porthos.
