— Du sade då, min vän…?
— Jag? Jag sa ingenting.
— Jo, du sade, att du hade lust att slippa ut härifrån.
— Ja, vad det beträffar, så är det visst inte lusten, som fattas.
— Du sa också, att man blott behövde spränga en dörr eller en vägg.
— Ja, och det säger jag ännu en gång.
— Jag svarade då, att det var en dålig utväg, därför att vi snart skulle stöta på vakten och bli gripna igen eller nedstötta, såvida vi inte hade kläder att förkläda oss och vapen alt försvara oss med.
— Det är sant, vi behöva kläder och vapen.
— Nåväl, återtog d'Artagnan, i det han steg upp, vi ha dem, Porthos, vi ha till och med något ännu bättre.
— Bah! sade Porthos, i det han såg sig om.
— Sök inte, det lönar sig inte; allt det där kommer nog, när det behövs. Vid vilken timme ungefär sågo vi i går de två sehweiziska soldaterna spatsera här utanför?
— Jag tror, att det var en timme efter mörkrets inbrott.
— Om de gå ut vid samma tid i kväll, dröjer det således inte mer än en kvart, förrän vi få nöjet att se dem.
— Mycket troligt.
— Du har väl ännu lika starka armar, Porthos, inte sant?
Porthos knäppte upp sina rockärmar, vek upp skjortärmarna och betraktade med välbehag sina senfulla armar, lika tjocka som en vanlig mans lår.
— Åja, sade han, ganska starka.
— Och du skulle utan svårighet kunna göra ett tunnband av den här stången och en korkskruv av den här eldgaffeln?
— Ja, säkert, svarade Porthos.
— Låt se då, sade d'Artagnan.
Jätten tog de två nämnda föremålen och verkställde med största lätthet och utan synbar ansträngning de förvandlingar, hans kamrat önskat.
— Se där! sade Porthos.
