Porthos lydde blint som en soldat och stack ut sin arm genom öppningen i gallret.
— Utmärkt! sade d'Artagnan.
— Det ser då ut att gå för sig?
— Ja, det går som en dans, min vän.
— Nå, vad ska jag nu göra.
— Ingenting.
— Det är alltså klart nu?
— Nej, inte ännu.
— Men jag skulle gärna vilja förstå, sade Porthos.
— Hör på, min vän, några få ord skola förklara saken. Dörren till vaktrummet öppnas nu, som du ser.
— Ja, jag ser det.
— Man skickar nu ut på gården, vilken Mazarin måste gå över för att komma till orangeriet, de två soldater, som skola följa honom.
— Ja, se där, nu gå de ut.
— Måtte de nu blott stänga dörren till vaktrummet efter sig! Bra, nu stängde de den!
— Vidare?
— Tyst, de kunna höra oss.
— Men då får jag ju ingenting veta?
— Jo, allt eftersom du utför saken, skall du förstå den.
— Men jag skulle föredraga…
— Du får i stället njuta av överraskningen.
— Ja, det är sant.
— Tyst!
Porthos förblev stum och orörlig.
De två soldaterna närmade sig nu fönstret, under det de gnuggade sina händer, ty som vi redan nämnt, var man nu i februari månad, och det var ganska kallt.
I detsamma öppnades dörren till vaktrummet åter, och man ropade tilbaka en av soldaterna.
Schweizaren lämnade sin kamrat och återvände till vaktrummet.
— Går det för sig ändå? viskade Porthos.
— Ja, ännu bättre, svarade d'Artagnan. Hör på nu! Jag
