— Präktigt! sade d'Artagnan. Du är verkligen rikt begåvad av naturen, min käre Porthos.
— Jag har, återtog Porthos, hört talas om en viss Milo från Croton, som ådagalade utomordentliga prov på styrka, som till exempel att binda ett rep om pannan och spänna huvudmusklerna, så att det gick av, att med ett knytnävsslag döda en oxe och bära honom hem på axlarna, att hålla fast en häst vid bakfötterna och så vidare. Alla de där bedrifterna hörde jag omtalas på Pierrefonds, och jag gjorde efter alltsammans utom det att få repet att brista, då jag spände tinningarna.
— Det kommer sig därav, min käre Porthos, att din styrka inte ligger i huvudet, sade d'Artagnan.
— Nej, den ligger i armarna och axlarna, svarade Porthos naivt.
— Nåväl, min vän, låt oss då gå fram till fönstret och begagna din styrka för att taga bort en järnstång. Vänta tills jag släckt lampan!
Porthos närmade sig fönstret, grep med båda händerna om en av järnstängerna, drog den åt sig och böjde den som en båge, så att han utdrog den ur de fördjupningar i muren, vari den i trettio år varit fästad med cement.
— Bra, min vän! sade d'Artagnan, se där något, som kardinalen aldrig skulle kunna göra efter, så snillrik han än är!
— Skall jag taga bort fler? frågade Porthos.
— Nej, det räcker med den här; en människa kan nu komma ut eller in genom öppningen.
Porthos försökte och förde hela överkroppen ut genom öppningen.
— Ja, det går, sade han.
— Det tror jag nog, det är en rätt försvarlig öppning. Stick nu ut armen.
— Genom vad?
— Genom den där öppningen.
— Varför det?
— Det skall du strax få veta. Gör blott som jag säger.
