Porthos tryckte sig tätt intill väggen, men han kunde ej göra sig så osynlig, att icke mannen i kappan märkte honom, han räckte honom sin lykta och sade:
— Tänd lampan, som hänger i taket.
Därpå tillade han, i det han vände sig till d'Artagnan:
— Ni känner ju förhållningsordern?
— Ja, svarade d'Artagnan, som beslutit att inskränka sig till detta enda prov på tyska språket.
— Tedesco, återtog kavaljeren. Va bene!
Därpå närmade han sig den dörr, som var mitt emot den, genom vilken han inträtt, öppnade den och försvann, i det han låste igen den efter sig.
— Och nu, sade Porthos. Vad ska vi nu göra?
— Nu, Porthos, begagna vi din skuldra, om den där dörren är låst. Var sak har sin tid, och allt kommer i rätt tid för den, som har tålamod att vänta. Men låt oss först på lämpligt sätt barrikadera den yttre dörren och sedan följa efter kardinalen.
De båda vännerna skredo genast till verket och tillspärrade dörren med alla de möbler, som funnos i rummet, varigenom inträdet blev så mycket svårare som dörren öppnades inåt.
— Seså, sade d'Artagnan. Nu äro vi tämligen säkra att inte bli överraskade utifrån. Framåt alltså!
De gingo fram till den dörr, varigenom Mazarin försvunnit. Den var låst, och d'Artagnan sökte förgäves öppna den.
— Nu gäller det att pröva din axelstyrka, sade d'Artagnan. Skjut på, Porthos, men sakta, utan buller. Slå inte in den. utan skjut endast helt litet på halvdörren.
Porthos tryckte sin väldiga skuldra mot en av halvdörrarna, som genast gav vika, och d'Artagnan stack då in spetsen av sin värja mellan låskolven och krampan. Kolven, som hade sned kant, gav efter och dörren sprang upp.
— Ser du, vän Porthos, sade gascognaren, med kvinnor och dörrar kommer man lätt till rätta, om man blott går varligt till väga.
