— Du är en stor moralist, det är säkert, svarade Porthos.
— Nu gå vi in.
De trädde in genom dörren. På andra sidan en glasdörr sågo de vid skenet av kardinalens lykta, som stod på golvet mitt i galleriet, slottets pomerans- och granatträd, uppställda i långa rader, som bildade en allé med två mindre sidoalléer.
— Ingen kardinal, sade d'Artagnan, utan bara hans lykta. Var tusan är han då?
Då han undersökte en av sidogångarna, sedan han vinkat åt Porthos att undersöka den andra, såg han plötsligt en från sin plats bortflyttad låda, ett stort träkar, vari ett pomeransträd var planterat, samt en stor, gapande öppning, där denna låda stått. Tio karlar skulle med möda kunnat röra den från stället, men genom en enkel mekanism hade den vänt sig, tillika med den skiva, varpå den stod.
D'Artagnan såg, som sagt, på det ställe, där lådan stått, en stor öppning i golvet, och i denna öppning syntes de första stegen av en vindeltrappa.
Han vinkade åt Porthos och visade honom hålet och trappan. De båda männen sågo på varandra med bestört uppsyn.
— Om vi bara önskade oss guld, sade d'Artagnan sakta, så skulle vi här finna, vad vi ville ha, och vore rika för hela vår livstid.
— Hur så?
— Förstår du inte, Porthos, att nedanför denna trappa förvarar kardinalen sannolikt sin ryktbara skatt, varom det talas så mycket, och att vi blott behövde stiga ned, tömma en penningkista, stänga in kardinalen där inne, gå därifrån med så mycket guld vi kunde bära och ställa den här lådan på sin plats igen, utan att någon skulle fråga, varifrån vi fått vår rikedom, icke ens kardinalen.
— Det vore ett gott kap för skurkar, svarade Porthos, men ovärdigt två ädlingar, tycker jag.
— Det tycker jag också, genmälde d'Artagnan, därför sade jag: om vi bara önskade oss guld, men vi önska oss något annat.
