— Att om ni inte arresterar mig, måste jag gå tillbaka.
Drottningens ögon blixtrade.
— Åh, beror det bara på den saken, min herre, sade hon, så har jag låtit arrestera högre herrar än er. Guitaut!
Mazarin ilade fram.
— Ers majestät, sade han, om även jag i min tur vågade ge er ett råd…
— Vill ni också råda mig att återgiva dem Broussel? I så fall kan ni bespara er besväret.
— Nej, svarade Mazarin, ehuru det rådet kanske vore lika gott som något annat.
— Vad är ert råd då?
— Att låta kalla hit koadjutorn.
— Koadjutorn! utropade drottningen. Denne avskyvärde bråkmakare! Det är han, som ställt till hela detta oväsen!
— Så mycket större skäl då, svarade Mazarin. Om han har ställt till det, så kan han också göra slut på det.
— Ah, se där, sade Comminges, som stod nära ett fönster, varigenom han såg ut, se där… tillfället är gynnsamt, ty han utdelar nu sin välsignelse på torget utanför palatset.
Drottningen gick fram till fönstret.
— Ni har rätt, sade hon, se bara på den skrymtaren!
— Jag ser, sade Mazarin, alt alla knäböja för honom, fastän han blott är koadjutor, då jag däremot i hans ställe skulle slitas i stycken, ehuru jag är kardinal. Jag framhärdar således i min önskan (han lade tonvikt på detta ord) att ers majestät ville mottaga koadjutorn.
— Varför säger inte även ni er vilja? svarade drottningen.
Mazarin bugade sig. Drottningen stod ett ögonblick tankfull. Därpå upplyfte hon huvudet.
— Herr marskalk, sade hon, gå och hämta hit koadjutorn.
— Och vad får jag säga folket? frågade marskalken.
— Alt det måste ha tålamod, svarade Anna av Österrike. Det får jag ju ha!
Det låg ett så befallande tonfall i den stolta spanjorskans röst, att marskalken ej gjorde någon invändning; han bugade sig och gick.
