— Hur skall det här sluta? viskade d'Artagnan till Porthos.
— Vi få väl se, sade Porthos med sin lugna min.
Under tiden gick Anna av Österrike fram till Comminges och talade sakta med honom. Mazarin blickade oroligt åt det håll, där d'Artagnan och Porthos befunno sig.
De övriga av sällskapet växlade några ord med låg röst.
Dörren öppnades åter, och marskalken inträdde, åtföljd av koadjutorn.
— Se här, sade han, herr Gondy, som skyndar att lyda ers majestäts befallning.
Drottningen tog fyra steg emot honom och stannade, kall, sträng och orörlig med underläppen föraktligt framskjuten.
Gondy bugade sig vördnadsfullt.
— Nå, min herre, frågade drottningen, vad säger ni om detta upplopp.
— Att det inte längre är ett upplopp, madame, utan ett uppror, svarade koadjutorn.
— Det är ett uppror för dem, som inbilla sig, att mitt folk kan göra uppror! utbrast Anna, ur stånd att förställa sig för koadjutorn, vilken hon med rätta ansåg som upphovsmannen för hela detta tumult. — De, som önska ett uppror, benämna så, den oordning, de själva ställt till, men vänta, vänta, konungamakten skall nog veta att sätta en gräns därför.
— Var det för att säga mig detta, svarade Gondy kallt, som ers majestät gjorde mig äran att tillkalla mig?
— Nej, min bäste koadjutor, inföll Mazarin, det var för att begära ert råd i den brydsamma belägenhet, vari vi befinna oss.
— Är det verkligen sant, frågade Gondy, med låtsad förvåning, att ers majestät låtit kalla mig för att begära mitt råd?
— Ja, svarade drottningen, man tillrådde mig det.
Koadjutorn bugade sig.
— Ers majestät önskar således…
— Att ni säger madame, vad ni skulle göra i hennes ställe, inföll Mazarin hastigt.
Koadjutorn kastade en blick på drottningen, som gjorde ett jakande tecken.
