I samma ögonblick som d'Artagnan lutade sig ned åt källaren för att lyssna, uppfångade hans öron ett dovt metalliskt ljud som från en påse med guldmynt, vilka man rör uti; han spratt till. Strax därpå tillstängdes en dörr, och de första strålarna av ett ljus syntes i trappan.
Mazarin hade lämnat sin lykta i orangeriet för att inbilla andra, att han gick där och spatserade, och han medförde ett vaxljus för att undersöka sin dolda skatt.
— He! mumlade han på italienska, under det han långsamt steg uppför trappan och betraktade en trind påse med spanska realer. Med det här kunde man betala fem parlamentsråd och två parisiska generaler. Även jag är en stor fältherre, fastän jag krigar på mitt vis.
D'Artagnan och Porthos hade gömt sig i var sin sidogång bakom ett träkar och väntade.
På endast tre stegs avstånd från d'Artagnan tryckte Mazarin på en i väggen dold fjäder. Skivan vände sig och den därpå stående, ofantliga lådan med pomeransträdet förflyttades av sig själv tillbaka på sin plats.
Kardinalen släckte nu sitt vaxljus, stoppade det i fickan och mumlade, i det han åter tog upp sin lykta:
— Seså, låt oss nu gå och besöka greve de La Fère.
— Gott, det är också vår väg, tänkte d'Artagnan. Då få vi sällskap.
Alla tre satte sig i rörelse; Mazarin gick i mellersta allén, Porthos och d'Artagnan i de parallellt därmed löpande sidogångarna. De båda vännerna undveko sorgfälligt de strimmor av ljus, som kardinalens lykta vid varje steg spred mellan pomeransträden.
Kardinalen kom fram till en annan glasdörr utan att märka att någon följde honom, ty den mjuka sanden dämpade ljudet av förföljarnas steg.
Därpå vek han av åt vänster och in i en korridor, som Porthos och d'Artagnan ännu icke sett, men just som han skulle öppna dörren, till Athos rum stannade han begrundande.
