— Det vill säga, svarade Mazarin, i det han bemödade sig om att småle, men därvid tillika bet sig i läppen, det vill säga, att rollerna äro ombytta, och att i stället för att dessa herrar nyss voro mina fångar, är jag nu deras, varför jag nu måste tillåta dem föreskriva lagar för mig, i stället för alt jag borde göra det för dem. Men jag förbereder er på, mina herrar, att såvida ni inte döda mig, kommer er triumf inte att vara länge. Det blir min tur sedan…
— Ah, monseigneur, sade d'Artagnan, hota inte, det ger så dåligt exempel. Vi äro ju så fogliga och artiga mot ers eminens. Seså, låt oss lägga bort allt groll och dåligt lynne och tala vackert med varandra.
— Jag begär inte bättre, mina herrar, svarade Mazarin, men i den stund, då vi underhandla om min lösepenning, vill jag inte, att ni ska anse er ställning bättre än den i själva verket är. Då ni fångade mig i snaran, fastnade ni på samma gång själva däri. Hur tänker ni väl slippa ut härifrån? Se dessa galler, se dessa dörrar och föreställ er skiltvakterna, som vaka bakom dörrarna och gallren, soldaterna, som uppfylla gårdarna… och låt oss så träffa överenskommelse. Hör på, jag vill visa, att jag menar ärligt och uppriktigt!
— Aha! tänkte d'Artagnan. Vi måste vara på vår vakt… han tänker spela oss något spratt.
— Jag erbjöd er friheten, fortfor ministern, och jag erbjuder er den ännu. Vill ni ha den? Inom en timme äro ni upptäckta, arresterade, nödsakade att döda mig, vilket vore ett avskyvärt mord och alldeles ovärdigt rättsinniga adelsmän som ni.
— Han har rätt, tänkte Athos.
Och liksom allt, som försiggick inom denna själ, vilken endast hyste ädla tankar, avspeglade sig även denna tanke i hans blick.
— Också, sade d'Artagnan för att kväva det hopp, Athos tysta bifall givit Mazarin, skola vi endast i yttersta nödfall skrida till en sådan ytterlighet.
— Om ni däremot, fortfor Mazarin, antaga mitt erbjudande och låta mig gå…
— Vad? avbröt d'Artagnan, tror ni att vi skola åtnöja oss
