med vår frihet, då ni lätt åter kan beröva oss den, som ni sade, fem minuter efter det ni givit oss den? Och känner jag er rätt, monseigneur, så skall ni nog också göra det.
— Nej, på min kardinalsära! Tro ni mig då inte?
— Monseigneur, jag tror inte på kardinaler, som ej tillhöra det andliga ståndet.
— Nåväl, på min ministerära!
— Ni är inte minister längre, monseigneur, ni är en fånge!
— Så sant jag heter Mazarin då!
— Hum, sade d'Artagnan, jag har hört talas om en Mazarin, som höll sina eder i ringa helgd, och jag är rädd, att han var en av ers eminens förfäder.
— Herr d'Artagnan, ni har ett skarpt huvud, och jag är ledsen över att jag gjort mig till er ovän.
— Gott, låt oss då försonas, jag begär inte bättre.
— Nåväl, om jag försätter er i säkerhet på ett verkligt, påtagligt sätt?
— Nå, det vore en annan sak! inföll Porthos.
— Låt höra! sade Athos.
— Ja, låt höra, instämde d'Artagnan. Förklara er!
— Kom ihåg, att ni ännu äro fångna, instängda!
— Ni vet ju, genmälde d'Artagnan, att det ändå alltid återstår oss en sista utväg.
— Vilken då?
— Att dö tillsammans med er.
Mazarin ryste.
— Hör på, sade han. Vid slutet av korridoren finns en dörr, till vilken jag har nyckeln. Denna dörr går ut till parken. Tag nyckeln. Ni äro viga, kraftfulla, väpnade. När ni på hundra stegs avstånd vika av till vänster, komma ni till muren, som omsluter parken. Ni klättra över muren, och efter några språng äro ni ute i frihet på landsvägen. Jag känner er nog för att veta, att om ni också bli angripna, kommer det ej att hindra er flykt.
— Nå, monseigneur, det där kallar jag att tala förståndigt. Var är då den där nyckeln?
— Här är den.
